Människa, mått och motståndskraft: Nya sätt att studera riskkommunikation, ansvar och beredskap

Vid större samhällsstörningar är befolkningen både skyddsobjekt och en central del av krishanteringssystemet. Om stora delar av befolkningen, lokalt, regionalt eller till och med nationellt, inte kan tillgodose sina egna grundläggande behov vid en katastrof eller en allvarlig samhällsstörning ökar påfrestningen i övriga delar av krishanteringssystemet med risk att människor dör eller skadas allvarligt. En viktig aspekt här är att Sveriges befolkning är heterogen i termer av bakgrund, värderingar samt spatiala och socioekonomiska förutsättningar. Kunskaperna om hur olika grupper av människor i ett heterogent samhälle förstår och agerar i relation till riskkommunikation är begränsade. Behovet av sådan kunskap är stort för att kommunikationen ska nå ut till så stora delar av befolkningen som möjligt, och på så vis öka både individers och samhällens möjlighet att stå emot och hantera större samhällskriser- och störningar.

Projektets mål

I och med att forskningen om den svenska heterogena befolkningens kunskap, vilja och förmåga att hantera större samhällsstörningar är begränsad, och det är därmed svårt att utforma adekvat riskkommunikation i syfte att höja beredskapen och motståndskraften i samhället. Målet med det här projektet är därför att utveckla metoder och indikatorer som mäter den heterogena befolkningens kunskap, vilja och förutsättningar att hantera större samhällsstörningar och utifrån vilka framgångsrik riskkommunikation kan utformas. De samhällsstörningar som fokuseras är naturrelaterade kriser, våldsamma incidenter och militära kriser.

I projektet arbetar vi i tre arbetspaket utifrån följande frågeställningar:

• Vilken betydelse har erfarenhet, resurser och fysisk kontext för människors förståelse för större samhällsstörningar?
• Vilka faktorer och samband kan identifieras mellan kommunikation, motivation och individuell handling inför och under större samhällsstörningar?
• Vilka indikatorer och metoder behövs för att mäta befolkningens motståndskraft och kommunicera risker?

Utifrån de indikatorer som vi tar fram kan sedan statliga, regionala och kommunala myndigheter som bedriver samhällsviktig verksamhet förbättra och utveckla sin riskkommunikation. På så vis bidrar projektet till att ge bättre förutsättningar för att öka hela befolkningens kunskapsnivå och beredskapsvilja och därmed också bidra till samhällets förhöjda motståndskraft.

Metoder och upplägg

I det första arbetspaketet studerar vi genom fokusgrupper och en nationell enkätstudie vilken betydelse erfarenhet, resurser och fysisk kontakt har för människors förståelse av större samhällsstörningar.

Det andra arbetspaketet har en experimentell ansats där vi genom kommunikationsinterventioner och simuleringar av olika krissituationer i RCR Lab identifierar faktorer och mäter samband mellan riskkommunikation och individens drivkrafter och potentiella handlingar i samband med större krishändelser.

Vilka indikatorer och metoder som behövs för att sedan kunna mäta befolkningens motståndskraft och kommunicera risker och kriser är fokus för arbetspaket 3. Utifrån resultaten i de två första arbetspaketen skapar vi en modell för hur riskkommunikation kan anpassas till mottagarnas varierande behov. Genom att också koppla GIS-data till modellen gör vi det möjligt att ta fram en riskkarta som mäter befolkningens motståndskraft med hänsyn taget till både typ av risk och typ av sårbarhet eller motståndskraft. Vi kommer att utvärdera den här modellen genom experiment i RCR Lab samt genom att anpassade förslag till riskkommunikation tas fram och testas i en kommunal eller nationell krisövning under projekttiden. Den här modellen där geografiska data är kopplade till kartläggningen av befolkningens kunskap, vilja och förutsättningar att hantera kriser kan fungera som ett viktigt hjälpmedel för praktisk riskkommunikation i utsatta lägen.